Spokstad

Jag har länge funderat på om lärare är det jag vill bli, egentligen. Jag har tänkt på om jag passar som lärare, om det är vad jag vill arbeta med en stor del av mitt liv. Ofta har svaret blivit att jo, men det är det nog. Inte helt säkert, men med lite resonerande så, jo. Men nästan lika ofta har det blivit nej, jag vill göra nåt annat. Men vad? Det är just den frågan som har tagit men energi det sista. Om jag inte blir lärare, vad ska jag bli då. Till slut gav jag upp, och tänkte att det får väl komma till mej när det är meningen att jag ska veta.
När man jobbar natt, och framför allt med ett så monotont jobb som jag gör nu under sommaren, så får tankarna mest sväva runt på gränsen till drömmar för man har inte så mkt kraft att man kan styra dom. Oftast så svävar tankarna iväg till mitt framtida drömliv. Så som jag vill att det ska se ut. Mest handlar det om det stora huset vid den mysiga sjön, och alla böcker som jag ska skriva. Men på senaste tiden så har tankarna faktiskt tänkt på mej som framtida lärare. På hur det passar in i drömbilden. Det passar in hur bra som helst. Och är inte det den bästa bekäftelsen som man kan få, när tankarna själv, helt fritt, talar om för en att det är det man ska göra?
Jag var nog helt enkelt bara trött på att plugga och kanske rädd för att komma ut i arbetslivet, men nu är det sommar.