Spokstad

Idag hann verkligheten ikapp mej. För att ni ska förstå exakt varför det blev en så traumatisk upplevelse så måste jag först beskriva min vecka hittills.
Måndag: Kom till skolan nio. Köpte en kaffe. Satt och pratade med elin. Helt plötsligt var klockan fyra.
Tisdag: Kom till skolan nio. Köpte en kaffe. Hade föreläsning till tolv. Sen drack jag kaffe till fyra.
Onsdag: Kom till skolan nio. Köpte en kaffe. Hade föreläsning till tolv. Drack kaffe till kvart i fem.
Jag misstänker att ni ser ett visst mönster. Mycket häng. Inget plugg.
Under kaffehänget kommer Tomas och berättar att han har fått jobb fram till påsk och eventuellt i sommar. Grattis till honom liksom, men jag då. För det första så slog det mej att jag lär ju aldrig få ett jobb om jag inte pluggar. Och sen fick jag typ panik över att jag snart har pluggat klart. (Två år och en och en halv termin) Panik! Jag vill inte jobba. Jag vill ju kaffehänga.