Spokstad

Nu har jag varit hemma i lite mer än ett dygn. Jag längtar upp till Umeå så jag håller på att dö. Det är så klart fantastiskt att vara hemma i huset och att vara med familjen. Sen träffade jag Jenny idag också, och snart är det dags att göra ett besök i familjen Jacobsson-Svärds hus. Bättre kan det knappast bli, men det är också det enda som finns här som gör att jag någonsin kommer komma hit igen.
Jag var på stan en sväng idag. Det är samma gammla människor där som sist jag var där, alltså i augusti. Dom står och pratar om att "ja det är ju tråkigt att det inte blev nån snö i år heller." Klädseln är mysbyxor och en jacka från Ullared. Alla ser mer eller mindre deprimerad ut. Om jag inte hade flyttat så hade jag fastnat i all skit här också. Jag är så glad och tacksam för att jag verkligen kom iväg.
Det finns någonslags hopplöshet här. Jag känner mej rastlös och oproduktiv. När jag är i Umeå så känner jag att jag gör något vettigt. Även om jag bara sitter på Lindell och dricker kaffe. När jag sitter här och dricker kaffe känner jag bara hur paniken börjar komma krypande.
Jag längtar efter Umeå! Jag längtar hem!