Spokstad

Jag har länge funderat på om lärare är det jag vill bli, egentligen. Jag har tänkt på om jag passar som lärare, om det är vad jag vill arbeta med en stor del av mitt liv. Ofta har svaret blivit att jo, men det är det nog. Inte helt säkert, men med lite resonerande så, jo. Men nästan lika ofta har det blivit nej, jag vill göra nåt annat. Men vad? Det är just den frågan som har tagit men energi det sista. Om jag inte blir lärare, vad ska jag bli då. Till slut gav jag upp, och tänkte att det får väl komma till mej när det är meningen att jag ska veta.
När man jobbar natt, och framför allt med ett så monotont jobb som jag gör nu under sommaren, så får tankarna mest sväva runt på gränsen till drömmar för man har inte så mkt kraft att man kan styra dom. Oftast så svävar tankarna iväg till mitt framtida drömliv. Så som jag vill att det ska se ut. Mest handlar det om det stora huset vid den mysiga sjön, och alla böcker som jag ska skriva. Men på senaste tiden så har tankarna faktiskt tänkt på mej som framtida lärare. På hur det passar in i drömbilden. Det passar in hur bra som helst. Och är inte det den bästa bekäftelsen som man kan få, när tankarna själv, helt fritt, talar om för en att det är det man ska göra?
Jag var nog helt enkelt bara trött på att plugga och kanske rädd för att komma ut i arbetslivet, men nu är det sommar.

Efter vissa klagomål från min kära vän Anette, på att jag inte uppdaterar min blogg så ska jag så snällt göra det. Jag tänkte börja med att förklara varför jag inte har uppdaterat den. Jag jobbar natt. Det innebär att jag sover till fyra varje dag och sen är helt död fram till nio och då är det dags att åka till jobbet.
Jaja tänker ni, men nu har det ju varit helg, då måste du väl ha haft tid?! Faktum är att jag nog har haft tid, men efter att ha sovit max en timma natten mellan fredag och lördags så var jag inte riktigt i ett tillstånd som gjorde det möjligt att skriva. I natt däremot så har jag sovit i 14 timmar så nu är jag ganska pigg. 

London om fyra helger. Ska bli riktigt nice.

Ja nu har jag alltså börjat jobba. Det är ju inte världens roligaste jobb, men det funkar. Dom fyra första veckorna kommer vara okej eftersom det är bra folk som jag jobbar med då, sen kommer det däremot att bli pissigt, men men.
I övrigt är jag trött och irriterad och ja jag vet inte. Jobbigt är vad det är!

Jag får väl lov att säga grattis till jimmy och hans förlovning också!

Jag orkar inte mer. Det här kommer att bli den jobbigaste sommaren nånsin. Aldrig mer!

Även om mitt liv är ganska varierande och spännande (tål dock att diskuteras) så vill jag en några förändringar. Jag vill att något ska hända. Jag har varit inne på det tidigare när jag har pratat om att jag vill ut och resa. Egentligen skulle det inte behöva vara någon stor resa, men det får ju så klart vara det.
Det senaste som jag har varit inne på är att åka som volontär. Det är ganska lösa tankar just nu, men jag har tänkt på det ganska så länge, men det är ju så sinnessjukt dyrt att fara iväg. Jag har verkligen inte råd. Men nu har jag hittat nåt som verkar intressant. Att vara borta ett år kostar 38000 exklusive resa. Det är mycket pengar, men om man tänker på att två veckors tågluffande kanske skulle gå på runt 10000 så är det faktiskt inte så dyrt. Dessutom har dom många olika intressanta projekt.
Ni kan ju kolla själva här.
Nackdelen med det här nu då skulle vara att om jag bestämmer mej för att satsa på att spara ihop pengar till det här så kommer jag vara tvungen att åka hem nästa sommar också och jobba. För jag kommer inte att kunna få tag på ett så välbetalt jobb i Umeå. Det går inte. Och jag vill vara i Umeå nästa sommar.
Det kanske är bättre att satsa på att hitta ett extrajobb och kanske ett mindre projekt eller så. Jag måste fundera på det här. Just i skrivande stund så är jag väldigt sugen.

Jaha då var årets midsommar firande över för i år, eller i alla fall för mej. Den firades i goda vänners lag som alltid. Enligt tradition så firar vi som hängde på gymnasiet alltid midsommar tillsammans. I år var jag faktiskt en smula skeptisk innan. Visst det är klart att det är kul att träffa alla, men det kändes samtidigt jobbigt. Alla frågor om vad som har hänt sen sist och man fallar ju så lätt in i gamla mönster igen. Jag gillar inte det. Men det blev väldans trevligt. Det var mysigt och bra på alla sätt och vis, men å andra sidan så blev jag så tacksam och glad över att jag har flyttat så långt och förändrats så mycket som jag faktiskt har gjort. Jag menar inte på något sätt att dom andra inte har förändrats eller gjort nåt eller så, för det har dom verkligen, kanske mer än mej. Det jag blev mest glad över var att jag har förändrats i en annan riktning än vad jag hade gjort om jag hade bott kvar här. Jag är så nöjd.
Nu måste jag sova, men jag ser fram emot att eventuellt träffa alla i morgon igen. Och kanske en London tripp i slutet av sommaren. Det skulle faktiskt vara en helt fantastisk avslutning på sommaren.
Glad midsommar och God natt

Jaha nu var fotbollen över för den här gången. Vad ska man säga? Jag bryr mej egentligen inte så mkt men det hade ju varit kul om dom hade gått vidare.
Nu är det dags för sömn!

Jag ligger just nu och tittar på klass 9A. På avsnittet om Karro. Det som slår mej är att hon verkar vara lite rädd för sina föräldrar. Inte rädd rädd, utan, hm jag vet inte hur jag ska förklara. Hon har tex inte berättat för sina föräldrar hur hon tänker sej sin framtid, vad hon vill läsa osv. Inget konstigt i det kanske men sen när hon väl berättar det så är hon nervös.
Jag känner igen mej i henne.

Jag vill göra nåt mätbart. Kreativt men mätbart. Man måste kunna se resultat, men framför allt så måste det gå att mäta. Helst räkna.

Hultsfred är över för den här gången, och kanske också för sista gången eftersom dom inte gick runt i år. Jag har haft en fantastiskt mysig festival. Vi softade i gräset, drack kaffe och försökte se så många band som möjligt. Jag är mycket nöjd.
Sammanfattningsvis så kan man säga att även om jag tyckte att flera av dom stora spelningarna var hur bra som helst, Serj Tankian, Rage Against the Machine, så gillar jag dom små och intima spelningarna mycket bättre. Miss li, Tingsek, Looptroop, Säkert! och framför allt Familjen, som kanske var den bästa spelningen i år.
Det som jag är gladast över är att jag har upptäckt ganska många nya bra band, som jag inte alls har lyssnat på innan. Framför allt Serj Tankian. Fantastisk artist.

För övrigt så var jag helt nykter under hela festivalen. Det var första gången som jag var tvungen att göra valet att vara nykter, annars har det mest varit vardag sen jag bestämde mej för att sluta dricka. Det gick iaf hur bra som helst, jag tror att det hade mycket att göra med att Zälle också var nykter. Jag hamnade aldrig i någon situation där jag behövde tacka nej eller på nåt sätt visa att jag inte drack. I och med att vi inte hängde med våra grannar så var vi bara med varandra. Våra grannar förresten, vad ska jag säga. Det var ett gäng 16 åriga platinablonda tjejer som såg exakt lika ut och som tyckte att bli kallad för hora var bra eftersom dom då fick uppmärksamhet. Jag blev bara ledsen av att se dom.

Jag har funderat på det här med engagerade människor. Jag beundrar och önskar att jag var som dom, och egentligen så finns det inte en enda ursäkt för att jag inte engagerar mej mera. Jag är medlem i ganska många organisationer av olika slag så det är ju inte alls svårt att bli mer engagerad, men ändå blir det inte av. Detta tror jag får bli mitt stora projekt till hösten när jag kommer tillbaka till Umeå. (Nästa sommar kommer jag att stanna kvar i  Umeå för övrigt, jag längtar tillbaka redan nu.)
Frågan är då vad jag ska engagerar mej inom. För tillfället är jag mest upprörd över att Sverigedemokraterna är över 4% sträcket för första gången, så kanske borde jag engagera mej mer i miljöpartiet, inför valet och allt, men det känns lite för stort. Kåren känns för litet. Jag ska fundera och se vad jag kommer fram till.

Nu måste jag sova.


 Zälle
 Säkert!
 Fotbollen
 Jag och Zälle

Anna och Daniel får all min kärlek. Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag är över att dom är här. Det är bara kärlek!

Jag har länge, i stort sett så länge jag minns, tänkt att jag någon gång kommer att säga upp kontakten med alla jag känner och flytta nånstans och bli någonslags enstöring. Jag vet, det låter jätte hemskt, taskigt mot alla jag känner, men så har jag alltid känt. Visst jag kommer förlora en massa på det, men inte lika mycket som jag kommer att få tillbaka av ensamheten.
Idag insåg jag dock att jag inte alls känner så. Jag skulle förlora så mycket på det. Jag skulle förlora allt på det.
Jag vet inte om detta är ett tecken på mognad, eller om det bara är så att jag har lärt mej att värdera mina vänner så högt som dom är värda att värderas. Jag vet inte. Jag tror att det har mycket att göra med att jag faktiskt har låtit folk komma nära mej.

Varför skriver jag om det här, här? Det är ju inte så att det ställer mej i så god dager. Jag tror att anledningen till att jag valde att skriva om det här, är för att jag vill att mina vänner ska få någonslags kärleksförklaring från mej. Jag är dålig på att tala om hur mycket folk betyder för mej, men nu vet ni det, alla ni som räknar mej som en vän. Ni har fått mej att förstå allt!

Nu är jag hemma i Götene igen. Efter en mysig road trip med far och bror så har jag mest legat i solen och degat idag.
Tolv i natt for vi från Umeå, för att på så vis slippa den värsta värmen, vilket vi ju också gjorde men å andra sidan så hade jag då sovit kanske i en kvart så man kan ju inte påstå att jag var direkt utvilad och pepp på att köra 95 mil ner till oss, men vi lyckades iaf ta oss hem med mycket kaffe och njutande av naturen omkring oss. 
Nu är jag dock helt förstörd. Verkligen helt förstörd. Jag har inte sovit nåt än. Man kan säga att mitt humör är så där just nu. 
Mamma och Pappa har bröllopsdag idag så vi ska äta fin middag ikväll. Eller ja vi ska grilla och mamma har gjort potatissallad, världens godaste. Men i vilket fall som helst så måste jag hålla mej vaken ett tag till.  
Just det ja, med anledningen av den stora dagen, inte nationaldagen utan bröllopsdagen, så bakade jag också rabarberpaj till min familj. Den blev sjukt god. Jag känner mej ganska så nöjd med mej själv.

Planerna för den närmaste tiden är verkligen så himla bra. I morgon ska jag till stan och köpa ett par nya skor, så att jag kan börja springa. Sen ska jag på fest med jobbet. Vi ska fara på Göta Kanal. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte på när jag bjöd in mej själv. Jag är sjukt rädd för att åka båt. Men jag tror dock att det kommer att bli trevligt. Jag kommer ju att få träffa Jenny. Åh vad jag saknar henne.
På Söndag ska jag fara till Toraa och hänga med henne och Ossian. Hon vet inte riktigt om det än, men jag hoppas på att det blir så iaf.
På Måndag kommer kanske Anna och Daniel hit och hälsar på. Hur kul är inte det då? Helt fantastiskt skulle jag säga. Dom två är verkligen två av dom bästa människor som finns.
Sen är det dags för Hultsfred.

Just nu är inte livet allt för tråkigt. Om livet var så här i sina sämsta stunder så skulle jag aldrig ha något att klaga på.

Mycket av min energi det sista har gått åt till att tänka på och lite så där planera några av de drömmar jag har i mitt liv. Det handlar mest om resande på olika sätt.
Jag förstår inte varför jag inte har rest mer än vad jag har gjort. Eller jo det gör jag visst. Jag har inte velat det förut. Jag har på något sätt inte varit inskolad i det på det sättet. Vi har alltid åkt på charter resor som innefattar sol och bad. Inget fel i det, jag tyckte om det förut. Men nu gör jag inte det så mycket länge. Jag vill få ut något mer av det. Uppleva saker.
Det mesta jag har tänkt på nu är att försöka göra något nästa sommar. Jag inser dock att jag inte kommer ha råd. Jag vet dessutom inte vad jag ska göra, eller med vem. Det är egentligen det största problemet. Jag har ingen att göra allt det jag vill göra med. Förutom Toraa så klart. Om ett par somrar när Ossian har blivit lite större så ska vi tågluffa, det är något som vi har prata om länge.
Men allt det andra då?
Men nästa sommar var det jag pratade om. Det finns mycket jag skulle vilja göra nästa sommar. Första tanken var Rosa bussarna i Afrika, men då var det ingen av resorna som gick på sommaren som jag ville fara på. Dessutom är det sinnesjukt dyrt.
Nästa tanke, som jag fick av Kattis, var en road trip genom Sverige. Jag är dock inte riktigt lika sugen på det längre, men det var en tanke iaf.
Jag har tänkt på så många saker så jag kommer knappt ihåg det.
Island skulle jag vilja åka till.
Men det största problemet är inte pengar som man skulle kunna tro, utan någon att åka med. Vad jag än ska göra så ska det ju vara någon som vill samma sak som jag. Jag vill inte att det ska bli massa prioriteringar utan jag vill få ut det som jag vill få ut. Kanske ska jag åka själv, men vågar jag det?
Ett annat stort problem är att det inte är någon som vill börja planera det här så tidigt. Om jag ska hinna få ihop så mycket pengar till nästa sommar så att det räcker till en lagom resa så måste jag börja planera det nu.
Jag ska nog börja försöka spara pengar och se om jag kan försöka hitta på en mindre resa själv nästa sommar i alla fall. Cykla runt Vänern kanske? Eller vandra i fjällen skulle vara kul.

Vaknade med as ont i halsen idag. Inte alls bra med tanke på att jag hade tänkt att träna idag. Nu blev det inte så utan jag har istället skrivit ett andra utkast till rapporten och städat lite. Om det är så att Martin inte har några större kommentarer på rapporten så är jag klar nu. Vilket alltså innebär att jag har lov nu. Jag tänker dock inte hoppas på det ännu utan väntar och ser vad Martin skriver.

Sjukt sur är jag också för övrigt. Orkar dock inte förklara vidare nu.

Jag längtar hem nu. Ska bli så skönt att komma hem och få bara vara ett tag. Hänga på landet och åka och bada när man vill. Helt fantastiskt. Mest av allt så saknar jag så klart alla människor hemma. Fika och häng borde bokas in snarast.
Det jobbigaste är så klart att jag kommer att sakna alla här också.

Jaja, ett förvirrat inlägg till har lagts till listan, jag skyller på halsont, feber och pollenallergi.

Jag tänkt ge en lite utförligare rapport om helgen. Den påbörjades klockan 9.00 på fredag morgon med ölfrukost och sedan bar det av ner till brännbollen. Hejade lite på Annas lag, som lär ha varit det absolut bästa laget. Tema vasaloppet. Dom spelade alltså brännboll med skidor, och vann!
Hejade även på Erik, sjukt bra var dom.

                                        
Efter en hel dag vid brännbollen så gick vi hem och klädde om till grodor. Väldigt spontant för mej eftersom jag hade fetdissat det förslaget innan, men med öl i kroppen så lät det som en bra idé. 
Så vi grodor hoppade ner igen och hejade på prinsessorna, jag tröttnade dock efter två matcher och ville hellre hänga med Anna, så jag begav mej bort till Anna och festade med henne resten av kvällen.
Man kan säga att det var roligt fram tills att det inte var det längre.

Det var fredagen. Igår bestod dagen mest av ångest och panik. Jag tog då beslutet att sluta dricka helt. Så kanske förde ångesten med sej något bra.
I övrigt gjorde jag inte så himla mycket mer. Tittade på film, och somnade.

Flytthjälp åt Anette nu!