Spokstad

Jag har länge, i stort sett så länge jag minns, tänkt att jag någon gång kommer att säga upp kontakten med alla jag känner och flytta nånstans och bli någonslags enstöring. Jag vet, det låter jätte hemskt, taskigt mot alla jag känner, men så har jag alltid känt. Visst jag kommer förlora en massa på det, men inte lika mycket som jag kommer att få tillbaka av ensamheten.
Idag insåg jag dock att jag inte alls känner så. Jag skulle förlora så mycket på det. Jag skulle förlora allt på det.
Jag vet inte om detta är ett tecken på mognad, eller om det bara är så att jag har lärt mej att värdera mina vänner så högt som dom är värda att värderas. Jag vet inte. Jag tror att det har mycket att göra med att jag faktiskt har låtit folk komma nära mej.

Varför skriver jag om det här, här? Det är ju inte så att det ställer mej i så god dager. Jag tror att anledningen till att jag valde att skriva om det här, är för att jag vill att mina vänner ska få någonslags kärleksförklaring från mej. Jag är dålig på att tala om hur mycket folk betyder för mej, men nu vet ni det, alla ni som räknar mej som en vän. Ni har fått mej att förstå allt!