Spokstad

Jag tänkte börja det här inlägget med att varna om att det inte kommer att bli världens mest uppmuntrande inlägg, snarare tvärtom. Så Filip, om du inte vill veta allt för ingående detaljer om mej så ska du inte fortsätta att läsa.

Jag har varit lite halv nere det sista, vilket har berott på stress och att hösten har kommit på allvar. Men jag tänkte att det inte var så farligt, att det skulle gå över när jag fått nån struktur på vad jag ska göra och när jag har kommit igång med träningen. Men icke. Nu har det snarare slagit till ordentligt.
Jag har känt mej så nöjd när jag har varit och tränat. Kroppen känns piggare och starkare vilket gör mej på ett fantastiskt humör, men så räcker det att jag kollar mej i spegeln så är det kört. Jag blir så äcklad av min själv så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill bara slita bort delar av min kropp. Det är ingen angenäm känsla.

Detta leder också in på den största skräcken jag har i livet. Att bli ensam. Så fort jag tänker tanken på att det kanske kommer att bli så att jag kommer att vara själv resten av mitt liv så hissnar jag. Det känns exakt som när man åker fritt fall och inälvorna liksom stannar kvar där uppe medan resten av kroppen faller ner. Exakt det där suget får jag i kroppen. Förutom att det inte tar slut, det finns ingen botten.
Det värsta är att jag kan verkligen inte göra något åt det. Om det inte finns någon som vill ha mej så är det ju så det är. Däremot kan man ju fundera över om jag borde lägga min energi på att leta efter en potentiell partner eller om jag borde lägga den energin på att bli starkare i mej själv.
Jag tror inte ens att människan är ett tvåsamhetsdjur. Snarare ett flockdjur. Och jag har hur många bra vänner som helst, som ger mej allt jag behöver, så jag borde vara nöjd. Men samhället pressar en att hitta den rätte/rätta.

Så nu ligger jag här i sängen en lördagkväll. Skulle egentligen gått på fest, men eftersom jag inte mår bra alls så beslutade jag mej för att vara hemma och plugga. Men inte ens det gör jag. Istället ligger jag och gråter så att kudden är alldeles våt. Och migrän är på intågande.

Anledningen till att jag skriver det här är inte för att få er att tycka synd om mej utan för att jag vet att det finns fler än jag som mår så här och tänker i dom här banorna, det är skönt att veta att man inte är ensam ibland.