Spokstad

Helgen har varit fantastisk. Fredagen höll på att sluta i katastrof efter vissa meningsskiljaktigheter, men slutade tillslut bara bra.
Lördagen var den bästa på länge. Erik kan konsten att prata han.
Och idag är det då söndag, och den sedvanliga söndagsångesten har såklart infunnit sej. Som vanligt så har ångesten mest handlat om den gångna veckans ogjorda pluggande, tränande och socialiserande. Men jag har också en tendens att bli en smula sentimental och bitter så där dagen efter.
Tankarna föranleddes av att jag läste fridas blogg (adirf.blogg.se) där hon hade länkat till gamla bilder. Jag var naturligtvis tvungen att kolla igenom hela fridas bilddagbok (på något underligt vis så känns det som att jag har gjort ett intrång på ditt liv frida. Jag ber om ursäkt för det) och detta fick mej i sin tur att tänka på min högstadie och gymnasietid. Det är väl inte direkt okänt för nån att jag mådde piss och helvete under den där perioden. Jag missade så mkt. Jag antar att man alltid tänker så där "tänk om jag hade gått på den där festen, tänk om jag hade följt med på den där resan, tänk om.." Vad gjorde jag under den där tiden? Ja men satt i ett hörn och tyckte synd om mej själv, eller gnällde på nåt vis för några av dom som ändå stod ut med mej. Visst gjorde jag massa roligt också. Kullenfestivalen i ettan, toraa, minns du? Herregud! Och på något sätt är jag ändå glad över att jag mådde dåligt då. Jag menar, någon gång i livet kommer man att hamna i någonslags kris, nu kanske jag redan har gjort bort min. Och den tiden formade den jag är i dag. Jag tycker bara att det är synd att jag har missat en stor del av mitt liv.

Med anledning av kvällens något bittra sinnesstämning så har jag mest lyssnat på refused och önskat att alkoholen kunde försöka ta sej ur kroppen nån gång.

I morgon är det måndag. Då börjar mitt nya liv.